Filmfestivalen 2009

Eva är en heroinist som lyckats få jobb som väktare. På jobbet kommer hon i kontakt med polisen Erik, och han faller för henne. Men hennes fritidsaktiviteter blir allt svårare att dölja, framför allt när hennes bäste vän och dennas skitstövel till kille blir kända av polisen.

Det är inte ett enda skratt i detta drogpekoral som är så dystert att Bergman framstår som en lustigkurre. Det är förvisso konsekvent och trovärdigt, och Malin Crépin i huvudrollen är superb. Den trivialäsande cineasten konstaterar att karaktären Eva, född 1982, började knarka när hon var 14, dvs 1996, samma år som tidernas bästa heroinfilm kom.

3 kanyler av 6

I efterdyningarna av Watergate får en brittisk talkshow host, verksam i Australien, för sig att göra en exklusiv intervju med nyligen avsatte president Richard Milhous Nixon.

Alla är övertygade om att den lättviktige underhållaren ska bli kanonmat för den vältalige Tricky Dick, men i sann amerikansk anda lyckas the underdog vända på oddsen. Det är väl uppbyggt, lite som en fejkumentär, och skådespelarna är utsökta ner till minsta biroll. En härlig blanding av drama, komedi och lite spänning. Vem hade anat att 70-talspolitik kunde vara så här kul?

5 V-tecken av 6

Richard har separerat från sin fru och känner sig alltmer distanserad från sin son. Han har ett uselt jobb, knäppa vänner och är rent allmänt en loser. Hans enda tröst är hans engagemang i det lokala forntidssällskapet, där han agerar viking och kan leva ut sina hjältedrömmar i iscensattta bataljer mot normanderna. Utan framgång försöker han genom att leva i det förflutna återvinna sin frus kärlek, men till slut inser han att han måste ta tag i sitt liv och växa upp.

Detta kan mycket väl vara festivalens roligaste film, framför allt om man, som jag, är en geek. Bara det faktum att extra nördige bästa kompisen har Monty Pythons ‘Message for you, sir!’ som notifikationsljud för sitt chatprogram är värt biljettpriset. Det är fullt av sköna referenser, skratt och gråt och skratt och dråpliga situationer.

5 bredsvärd av 6

Masha och Gregor är ett ungt par. En dag kommer Gregors far och hämtar dem i en liten färgglad minivan, och de far runt i grannskapet.

Paret beter sig som fövuxna barn som inte fått tillräckligt med kärlek, uppmärksamhet och disciplin. De slåssas och nyps och sparkar på cyklar och kastar sten och ingen förklaring ges till varför. Ingen förklaring ges till nåt som pseudohänder. Allt är bara meningslöst. Filmens styrka är att den bara är strax över en timme lång.

1 skitunge av 6

I andra världskrigets Danmark kämpar en grupp partisaner mot Gestapo, SS och danskar som agerar som informatörer åt tyskarna. Den unge Bent (aka Flame) och den ärrade Jørgen (aka Citron) står i centrum. Men frågan är vem man kan lita på? Vem står på danskarnas sida, vem sympatiserar med nazisterna och vem vill bara ha fred?

Det är tidvis ganska segt och utdraget, och en närmare presentation av prota- och antagonister hade varit välkommet. Men det är snyggt utfört och väl spelat, och historien som sådan duger väl.

3 citrusfrukter av 6

Efter svensk-ryska kriget 1585 ska Finland delas upp. En delegation av tre ryssar och två finska (dvs svenska) bröder tar sig genom vildmarken för att markera gränsen. När de kommer till en okänd by mitt i ett träsk börjar otäckheter ske.

Det är en allmänt kuslig stämning och några hoppa-till-moment, som sig bör i en skräckis. En nästan omärkbar förskjutning sker angående vem som är på vilken sida i läbbigheterna; han som var skurk i början övergår successivt till att bli hjälte, medan den gode blir mot sin vilja indragen till den mörka sidan, vilket känns som ett bra grepp.

4 björkruskor av 6

Roskilde är en liten dansk stad mest känd för freden 1658. Alltsedan 1971 inhyser den även en liten popfestival, och på ett i sammanhanget ganska objektivt sätt skildrar Ulrik Wivel hur den tedde sig 2005. Det är roligt, rakt på sak, intensivt och har den obligatoriska avstickaren om Pearl Jam-tragedin 2000. En rak rockumentär med massa bra musik. Om man bortser från det faktum att enda gången jag själv varit där var seklets sommar 1994, i total avsaknad av den lervälling som annars brukar känneteckna Roskilde, så känns det lite grann som att komma tillbaka.

4 nedbrända tält av 6

Frank och April möts, tycke uppstår och snart är de gifta, har barn och bor i en amerikansk 50-talsförortsidyll. Men livet ter sig meningslöst, och känslorna har sedan länge svalnat. Ett desperat försök att bryta upp och flytta till Paris leder till total förstörelse av familjelyckan.

Leo och Kate är som vanligt stabila, men det är Michael Shannon i rollen som den obehaglige sanningssägaren John som sätter igång konflikterna på allvar. Väl utförd dramaturgi och en äkthetskänsla i scenografin bidrar till att Sam Mendes’ verk blir mer än sevärt.

5 hopplösa tomheter av 6