Filmfestivalen 2009

Masha och Gregor är ett ungt par. En dag kommer Gregors far och hämtar dem i en liten färgglad minivan, och de far runt i grannskapet.

Paret beter sig som fövuxna barn som inte fått tillräckligt med kärlek, uppmärksamhet och disciplin. De slåssas och nyps och sparkar på cyklar och kastar sten och ingen förklaring ges till varför. Ingen förklaring ges till nåt som pseudohänder. Allt är bara meningslöst. Filmens styrka är att den bara är strax över en timme lång.

1 skitunge av 6

I andra världskrigets Danmark kämpar en grupp partisaner mot Gestapo, SS och danskar som agerar som informatörer åt tyskarna. Den unge Bent (aka Flame) och den ärrade Jørgen (aka Citron) står i centrum. Men frågan är vem man kan lita på? Vem står på danskarnas sida, vem sympatiserar med nazisterna och vem vill bara ha fred?

Det är tidvis ganska segt och utdraget, och en närmare presentation av prota- och antagonister hade varit välkommet. Men det är snyggt utfört och väl spelat, och historien som sådan duger väl.

3 citrusfrukter av 6

Efter svensk-ryska kriget 1585 ska Finland delas upp. En delegation av tre ryssar och två finska (dvs svenska) bröder tar sig genom vildmarken för att markera gränsen. När de kommer till en okänd by mitt i ett träsk börjar otäckheter ske.

Det är en allmänt kuslig stämning och några hoppa-till-moment, som sig bör i en skräckis. En nästan omärkbar förskjutning sker angående vem som är på vilken sida i läbbigheterna; han som var skurk i början övergår successivt till att bli hjälte, medan den gode blir mot sin vilja indragen till den mörka sidan, vilket känns som ett bra grepp.

4 björkruskor av 6

Roskilde är en liten dansk stad mest känd för freden 1658. Alltsedan 1971 inhyser den även en liten popfestival, och på ett i sammanhanget ganska objektivt sätt skildrar Ulrik Wivel hur den tedde sig 2005. Det är roligt, rakt på sak, intensivt och har den obligatoriska avstickaren om Pearl Jam-tragedin 2000. En rak rockumentär med massa bra musik. Om man bortser från det faktum att enda gången jag själv varit där var seklets sommar 1994, i total avsaknad av den lervälling som annars brukar känneteckna Roskilde, så känns det lite grann som att komma tillbaka.

4 nedbrända tält av 6

Frank och April möts, tycke uppstår och snart är de gifta, har barn och bor i en amerikansk 50-talsförortsidyll. Men livet ter sig meningslöst, och känslorna har sedan länge svalnat. Ett desperat försök att bryta upp och flytta till Paris leder till total förstörelse av familjelyckan.

Leo och Kate är som vanligt stabila, men det är Michael Shannon i rollen som den obehaglige sanningssägaren John som sätter igång konflikterna på allvar. Väl utförd dramaturgi och en äkthetskänsla i scenografin bidrar till att Sam Mendes’ verk blir mer än sevärt.

5 hopplösa tomheter av 6

I en uttorkad saltsjö ska ett värdefullt exemplar av koranen säljas för en miljon euro. Kalligrafiker (kalligrafister? kalligraförer? kalligronomer?), maffian, storsamlare och andra är inblandede.

Man kan säga så här: Om man ska visa en film vars huvudsakliga nyans är kritvitt, bör man noga överväga att visa den på ett medium som tillåter en att visa textningen i kontrasterande färg, eller vitt på svarta remsor. Annars gäller det att kunna turkiska. Det kan inte jag, och således blir det väldigt svårt för mig att ge Dot ett rättvist omdöme. Det får bli ett medelbetyg. Vansinnigt snygga förtexter, dock, och det faktum ett filmen är skjuten i en enda tagning är imponerande.

3 punkter av 6

Hasan är bosnier, bosatt i USA med en tysk/amerikansk fru. En dag, på de snöpinade vägarna i Minnesota, slajdar hans Buick av vägen. Den som stannar för att hjälpa honom är ingen mindre än en forna landsman. Han är dock kristen och Hasan är muslim, så misstänksamhet uppstår omgående.

Hela historien känns i bästa fall obefintlig, och oftast krystad. Ljuspunkten är Leon Lucev i rollen som den karismatiskt osympatiske Vujo.

2 bromsslangar av 6

Havar (kurdiska för ”rop på hjälp”) är en ung kvinna som blir beskylld för att ha visat lite hud. Således anser hennes far att det är hennes plikt att begå självmord, och om hon vägrar så måste han döda henne själv. Ty sådan är den perversa företeelsen som kallas hederskultur.

Det är långsamt, träigt och tidvis, kanske på grund av den enorma kulturskillnaden, oförståeligt. Men historien griper tag, och premisserna och scenerna är oerhört starka. Om den här filmen lyckas övertyga endast en man om det vansinniga med hedersmord så är det ett steg i rätt riktning.

4 hängsnaror av 6