Filmfestivalen 2009

Jamal har växt upp i Bombays slum. I vuxen ålder lyckas han långt över förväntan i ”Who wants to be a millionnaire?” och misstänks således för fusk. Genom en rad tortyrmässiga förhör uppdagas hur han genom sin uppväxt kom att bli kungen av street smarts. Det är snyggt, roligt, rysligt, spännande och oerhört skickligt berättat. Man är engagerad hela tiden, och då kan man ha överseende med att svårighetsgraden på de frågor som per programmets upplägg borde kunna fälla en professor i allmänbildning istället ligger på mellanstadienivå. Med utsökt foto, väl avvägd musik och excellenta skådespelarinsatser lägger Danny Boyles Oscarsnominerade curryrulle upp ribban oerhört högt inför den fortsatta festivalen.

5 miljoner rupies av 6

Med ett nästan plågsamt långsamt berättartempo inleder Benoît Pilon sin historia om Tiivo, den erfarne vildmarksinuiten och hans drabbande av lungsjukdom med sjukhusinläggning i två långa år, långt bort från sin familj. So far, so boring. Men snart nog lyfter historien, och det faktum att han inte kan ett ord franska löser sig då Kaki, en ung eskimåpojke, läggs in på samma sjukhus efter syster Caroles försorg. Fin och trovärdig utan att bli sentimental.

4 vida vita vidder av 6

Som ett verklighetens Spinal Tap får vi följa pudelrockarna Anvils desperata försök att komma tillbaka till de stora arenor de delade med Scorpions, Whitesnake och Bon Jovi under det tidiga 80-talet. Sångaren Lips brinner för sin musik, men saknar förankring i verkligheten. Det är kontrasterna som gör filmen: 20 000 på arenan i Tokyo följs av spelningar för några få hundra (i lokaler som sväljer 10 000, no less), trummisen Robbs tillbakalutade motpol till den entusiastiske Lips, och Lips syskon, vilka alla nått akademiska framgångar som läkare och advokater (and business executives).

Så värst gripande är det inte, men kul.

3 strängar av 6